Lindesbergs borgmästare

När Lindesberg 1643 erhöll sina stadsprivilegier avvaktade man inledningsvis med att tillsätta borgmästare. Bergmästaren Sten Andersson, som även var brukspatron på Dalkarlshyttan fick sköta detta uppdrag tillfälligt men utsågs officiellt till borgmästare 1645 sedan drottning Kristina bekräftat stadens privilegier. Han blev kvar på ämbetet till 1652.

Sten Andersson var också Bergslagens förste bergmästare. Bergsstaten hade tolv bergmästare, som var chef för ett bergmästarområde. I Sten Anderssons fall omfattade detta område Linde och Nora bergslag, inklusive Lerberg. Bergmästarnas uppgift var att ge tillstånd för prospektering och bearbetning av mineralfyndigheter, ha tillsyn över gruvor och sköta andra mineraltekniska frågor. Även kronoskogarna låg under bergmästarnas ansvarsområde. Det var sannolikt Anderssons goda kontakter med regering och landshövding, som bidrog till hans utnämning, trots att han egentligen inte hade tid att vara borgmästare. Han hade också ägarintressen i en av hamrarna vid Björka. Alla dessa uppdrag bidrog till att han tvingades att säga upp sitt uppdrag som borgmästare 1652. Han lyckades dock förmå landshövdingen att intressera sig för sonen som efterträdare.

Denne, Anders Stensson, eller Anders Sten, som han föredrog att kalla sig, hade då och då under 1640-talet vikarierat för fadern och uträttat uppdrag för staden vid viktiga tillfällen. Han fick också tjänsten, och fick behålla den i 32 år, det vill säga till 1684. I stort sett var han väl anskriven även om en del klagomål framfördes för hans sätt att sköta ämbetet. Bland annat anklagades för att vara mer mån om sina egna intressen. Han hade ju också del i Dalkarlshyttan och fick kritik för sitt sätt att dämma upp vattnet så att böndernas ängar fördärvades. Själv tyckte han sig dåligt avlönad och skrev till kungen med syftet att få en bättre avlönad anställning ”i synnerhet som hustrun, Katarina Böök, tjänat vid hovet som sömmerska i sina unga år”.

Den 5 juni 1684 avgick han vid relativt hög ålder. Efterträdaren, Anders Andersson Holm, utsågs 1684. Han hade tidigare bland annat varit häradshövding. Det framkom dock ganska snart att han saknade erfarenhet av ledarskap, inte minst då det gällde hårdföra bergslagsbor. Han klagade hos landshövdingen att rådmännen inte lyssnade på honom. Det blev en del bråk vid riksdagsvalet 1686 eftersom borgarna förbigick Holm och istället valde rådmannen Johan Höjer. Holm var sjuklig vid denna tidpunkt och han dog 1687.

Lars (Laurentius) Krögh fick sin fullmakt som borgmästare 1687 och tillträdde i januari 1688. Det var således under hans ämbetstid, som den katastrofala branden inträffade 1688 och som ödelade praktiskt taget hela staden. Han fick även uppleva de dystra konsekvenserna av pestens härjningar i Linde stad och socken 1710-1711.

Krögh hade tidigare varit inspektor i Linde bergslag och landsfiskal i Nora-Linde fögderi och hans kännedom om staden gjorde honom till en driftig myndighetsperson. Han utsågs vid fyra tillfällen till stadens riksdagsman. Det retade dock borgarna att Krögh bodde på sin egendom i Skärmarboda och inte i staden. Borgarna tyckte förstås att stadens främste tjänsteman skulle bo inom stadens gränser, men Krögh vägrade flytta till staden. Han avled 1717 efter 30 års tjänst.

Kröghs närmaste medarbetare, stadsnotarien Samuel Strandell, utsågs till efterträdare 1717, trots att rådmannen Josef Häggroth den äldre föredrogs av borgarna. Strandell var då relativt ålderstigen och det finns inte många anteckningar om honom annat att han var en nitisk och redbar tjänsteman. Efter sex år vid rodret och en tid som riksdagsman avled han den 20 juli 1723.

När Strandell skulle ersättas nominerades tre lämpliga personer, bland annat ännu en gång Josef Häggroth, mångårig rådman (sedan 1694) och ägare av Andershammaren vid Gusselhyttan. Men även denna gång refuserades han eftersom landshövdingen förordade Samuel Lombh, en auskultant i Svea hovrätt. Regeringen gick på landshövdingens linje och Lombh tillsattes 1724. En av fördelarna med Lombh var att var infödd i Bergslagen och därmed införstådd med folks beteendemönster. Dessvärre blev han ingen veteran på sin post. Han var sjuklig och gick ur tiden redan den 1 juli 1728.

När man skulle utse efterträdaren hölls ett lokalt val i Lindesberg, varvid Josef Häggroths son Johan kom på första plats med 34 röster. Vice notarien i Svea hovrätt, Nils Botin, fick 21 och auskultanten Gustaf Frondelius 18 röster. Landshövding Conrad Ribbing gick dock emot röstningen och den 31 oktober 1728 satte sig Nils Botin på borgmästarens stol i Lindesbergs rådhus.

Under hans drygt 35 år i ämbetet finns det inga noteringar om några tvister mellan honom och stadens menighet. Han var tydligen en borgmästare efter borgerskapets tycke. Han var dessutom postmästare i staden från 1744. I slutet av 1750-talet försämrades hans hälsa, bland annat plågades han av en ögonsjukdom, och han fick ofta ta sjukledigt. Dock vägrade han att överge sin tjänst, men magistraten tröttnade och skrev till Svea hovrätt och meddelade, att Botin som nu var helt blind och bunden till sjuksängen, omöjligen kunde sköta sitt ämbete. En ny borgmästare behövde därför utses. Dagen efter att denna skrivelse gått från Lindesberg, den 21 februari 1766, avled Nils Botin.

Magistraten föreslog att nästa borgmästare borde bli rådmannen Erik Häggroth, alltså sonsonen och sonen till de som tidigare blivit åsidosatta i tidigare borgmästarval. Men även denna gång föreslog landshövdingen en annan. Förklaringen kan ha varit att Häggroths formella utbildning inte räckte till. Från 1749 krävdes nämligen att borgmästarna skulle ha avlagt juridisk examen. Det blev nu istället rådmannen Erik Öijer från Lindesberg som utsågs till borgmästare. Han var född 1720 och var son till brukspatron Karl Öijer vid Dalkarlshyttan. Erik Öijer hade tidigare arbetat hos bergmästare Tunberg och 1751 blivit borgare i Lindesberg. Där hade han blivit rådman och var också stadens riksdagsman. Hans vistelse i Stockholm i samband med riksdagen och hans kontakter där kan ha spelat in vid utnämningen.

Erik Öijers insatser som borgmästare från 1766 blev inte framträdande. Hans roll som riksdagsman gjorde att han var mycket frånvarande och året efter valet var han tjänstledig i nästan två år. Som vikarie tjänstgjorde auskultanten Magnus Evensson. Detta förhållande irriterade Öijers motståndare, ledda av rådmännen Erik Häggroth och Olov Skogsberg. De lyckades få Evensson fälld för att ha avkunnat partiska domar och Erik Häggroth blev en tid vice borgmästare. Öijer popularitet ökade inte efter denna historia och då hans affärsverksamhet tog allt mer tid i anspråk blev förhållandet till borgerskapet rätt ansträngt. År 1778 ville Öijer lämna sin befattning som borgmästare, men som villkor begärde han att hans god vän Olov Dahl, stadssekreterare i Köping, skulle bli efterträdare. Regeringen meddelade dock att fria val skulle äga rum och Öijer valde till slut att avgå 1781. Han fick dock behålla halva borgmästarlönen som ”fallskärm”.

Vid borgmästarvalet 1782 fick vice häradshövdingen Carl Fredrik Norström de flesta rösterna och blev utsedd till borgmästare samma år. Det inledde en ovanligt lång ämbetsmannabana om hela 43 år, en period som präglades av ett samstämmigt positivt eftermäle om en ”ovanligt duglig man, huvudet högre än sina föregångare både som ämbetsman, som domare och som tillvaratagare av stadens intressen i olika avseenden”. Norström var riksdagsman för Lindesberg vid flera tillfällen under närmare ett kvarts sekel vilket ytterligare bekräftar tilltron till hans oförvitliga person. Norström avled hastigt 1825.

Samma år utnämndes vice häradshövdingen Jonas Holmström till Norströms efterträdare. Han hade varit brottmålsdomare i flera härader, bland annat i Karlskoga. Han kom aldrig att spela någon större roll i Lindesbergs historia, då han gick ur tiden redan 1828.

Vid valet efter honom gick de flesta rösterna till vice häradshövdingen och rådmannen Salomon Rubin. Han var född 1794 i Småland och hade efter hovrättsexamen varit notarie i Linde domsaga. Rubin fick sin borgmästarfullmakt 1828 och valdes även till riksdagsman för staden 1834-1835. Hans duglighet som domare är också omvittnad. Efter en nästan 40-årig ämbetstid avled Rubin 1867.

Vid den här tiden skulle det genomföras en reglering av borgmästarnas löner, men det dröjde innan detta fastställdes av regeringen. Under tiden anställdes ingen ny borgmästare i Lindesberg, utan vice häradshövdingen i Linde domsaga, Ingel Bergöö, tillförordnades på tjänsten. När befattningen skulle tillsättas i april 1871 sökte Bergöö, men istället utnämndes häradshövdingen Axel Gustafsson till ny borgmästare i Lindesberg. Han deltog för första gången i Lindesbergs magistrat den 21 december 1871. Vid jultid 1871 tog han ledigt för att klara av sin flytt till Lindesberg, men han drunknade en bit in på det nya året. I hans ställe tillförordnades J M Wimmerstedt.

När borgmästartjänsten ledigförklarades sökte Ingel Bergöö på nytt och denna gång gick det bättre. Ingel Bergöö var född 1832 i Virsbo. Efter juridik- och ekonomistudier i Uppsala kom han till Lindesberg 1865. Han blev vice häradshövding samma år, fick anställning i Linde domsaga 1867 och var tillförordnad domhavande där 1869-1872. Trots att Bergöö kan betraktas som konservativ var han ändå öppen för reformer och arbetade trots motstånd från andra högerkrafter i staden för utveckling och förändring. Han var till exempel den som stred ivrigast för införandet av institutionen stadsfullmäktige. Över huvud taget skedde en fullständig omdaning av Lindesberg under hans ämbetstid, både vad gäller bebyggelse och administration. Mycket av detta var självfallet beroende av borgmästarens vilja och ambitioner. Bergöö avled 1906 i sin bostad på Brogården och begravdes på Cederborghska kyrkogården.

Magnus Sjölin utsågs 1907 till Bergöös efterträdare. Han var tog hovrättsexamen 1904, tjänstgjorde vid Linde domsaga 1904-1906, var därefter anställd vid länsstyrelserna i Örebro och Nyköping innan kan anställdes i Lindesberg. Magnus Sjölin kom att bli Lindesbergs siste domhavande borgmästare eftersom staden efter hans avgång 1947 lades under landsrätt. Sjölin var i många år ledamot av Lindesbergs kyrkofullmäktige och var en tid dess vice ordförande. Han var också ledamot av styrelsen för Linde Sparbank och bankens ordförande 1935-51.  Han avled den 9 maj 1958.

Nästa borgmästare i Lindesberg blev Ragnar Angel, född 1891 i Kalmar. Han tog landsfiskalsexamen 1919, kom till Lindesberg 1920 och utsågs därefter 1922 till stadsfiskal. Han valdes till kommunalborgmästare 1948, en tjänst han innehade till sin pension 1958. Under åren 1926-1948 var han också brandchef i Lindesberg och som politiskt aktiv satt han som ordförande i en rad beslutande organisationer och nämnder. I tjänsten ingick att vara sekreterare i drätselkammaren och i en rad andra kommunala nämnder. Ragnar Angel avled 1963.

Efterträdaren Harry Hallqvist anställdes 1939 som stadsbokhållare i Lindesberg. Efter sex år arbetade han som stadskamrer i Strömstad men återkom 1947 till Lindesberg och en nyinrättad tjänst som stadskamrer. År 1959 blev han kommunalborgmästare efter Ragnar Angel, och hade denna titel till 1965, då den ändrades till stadssekreterare. Han blev då sekreterare i bland annat stadsfullmäktige, drätselkammaren och dess arbetsutskott samt för flera andra styrelser, kommittéer och utredningar. Han var även notarius publicus i staden, sekreterare i Arbogaåns Vattenvårdsförbund, huvudman i Sparbanken och styrelseledamot för Handelsbanken. Vid kommunsammanslagningen 1971 utsågs Hallqvist till fastighetschef i kommunen. Han hade i det sammanhanget ett betydande ansvar för planläggningen då Volvofabriken etablerades i Lindesberg 1971-1972. Harry Hallqvist avled 1974.