Minnesvärda kvinnor

Kvinnorna är relativt osynliga i historien. En viktig orsak till detta är att såväl gifta som ogifta kvinnor var omyndiga. Fadern var förmyndare för ogifta kvinnor och maken för förmyndare för en gift kvinna. En änka var i princip myndig, men blev åter omyndig om hon gifte om sig.

Först 1863 blev en ogift kvinna myndig, om hon hade fyllt 25 år. Från 1872 behövde en ofrälse kvinna inte länge giftomans (oftast faderns) samtycke för att ingå äktenskap. Frälsekvinnor fick samma rätt 1882. Från 1874 fick gifta kvinnor rätt att bestämma över sin egen inkomst, och från 1884 blev ogifta kvinnor myndiga vid 21 års ålder. Gifta kvinnor fick vänta till 1921.

Eftersom gifta och ogifta kvinnor var omyndiga var det bara männen som kunde syssla med hantverk, handel eller annan yrkesmässig verksamhet. Änkor kunde fortsätta bedriva mannens verksamhet en tid, men förutsattes bli omgift med någon mästare eller gesäll – det vill säga bli ”konserverad”.

Fabriks- och hantverksförordningen från 1846 gav gifta och ogifta kvinnor rätt att utöva hantverk för avsalu. För ogifta kvinnor gällde att de skulle vara konfirmerade, vara minst 25 år, ha ett intyg på sin goda vandel från förmyndaren samt att de uppvisade ett godkänt mästarstycke. För gifta kvinnor gällde samma regler, förutom att hennes make var förmyndare och därför skulle avge ett intyg på att han inte hade något emot att makan drev en rörelse. År 1864 infördes full näringsfrihet i Sverige för alla myndiga medborgare. Men omyndiga (t ex kvinnor) behövde fortfarande förmyndares tillstånd för att bedriva näringsverksamhet.

Med nya kommunallagarna 1862 infördes graderad rösträtt efter inkomst, förutsatt att den röstande var myndig och hade betalt kommunalskatt. Änkor kunde rösta, likaså ogifta kvinnor som fyllt 23 år, men inte gifta kvinnor. Först 1919 infördes allmän och lika rösträtt vid kommunalval och vid valet 1923 till riksdagens andra kammare fick även gifta kvinnor rösta.

Trots alla hinder fanns det ändå kvinnor som gjort bestående avtryck i Lindesbergs historia. Här kan till exempel nämnas Christina Helena Berglund, som tillsamman med maken Christian Berglund var stadens ledande handlare i början av 1800-talet. Makarna blev mycket rika på förlagshandeln med bergsmännen i Bergslagen. Mycket tyder på att Christina Helena Berglund var den av makarna som hade det bästa affärssinnet och det var också hon som bestämde sig för att starta en klädhandel för stadens damer. När maken dog 1853 började Christina Helena Berglund med spekulationer, bland annat i Erik Elzwiks silverprospekteringar i Guldsmedshyttan. Detta gick bra till en början, men 1858 gick hon i konkurs. Hon klarade sig dock relativt bra från kraschen och kunde så småningom ersätta alla sin fordringsägare.

I slutet av 1800-talet öppnade sig nya möjligheter för företagsamma kvinnor, eftersom det uppstod yrken som männen inte omedelbart lade beslag på. Fotograferna Ida Telland (född Söderqvist) och Signe Axelsson är bra exempel på detta, liksom telegrafföreståndarna Berta von Unge och Vendela Martin.

Vid samma tid började det också dyka upp driftiga kvinnliga affärsinnehavare i Lindesberg. Bland dessa kan nämnas modisterna Maria Hellenberg och Augusta Rathsman samt Matilda Schillström, som hade en specerihandel på Kungsgatan (se bilden här ovan). Bland efterföljarna kan nämnas klädhandlarna Hanna Johlin, Ester Klingberg, Anna Markström och Lilly Andersson.

Sjuksköterskeyrket är en vanlig kvinnlig profession, och i Lindesberg bör vi speciellt minnas de tre systrarna Elsa, Tekla och Sigrid Johansson. De var alla tre sjuksköterskor vid Kirurgen under den tid som stadsläkaren Lars-Erik Hallén var verksam i Lindesberg. Tillsammans gjorde de tre systrarna inte mindre än 82 tjänsteår på Kirurgen!

Verksamheter som hotell och pensionat liksom restauranger och konditorier har också ofta skötts av kvinnor. Bland stadens kända hotell- och pensionatsägare finns Anna Hallman, Lina Hallin och Anna Wirén. Andra verksamma inom samma bransch, men kanske inte lika kända, var Anna Andersson (Systrarna Anderssons matsalar), Ester Karlsson (Haga pensionat) samt Lilly Lindqvist (Strandkullens vilohem).

I en uppräkning av driftiga kvinnor från Lindesbergs historia måste man också nämna Blombergarna. De tre systrarna Eva, Clara och Signe Blomberg – som var döttrar till apotekaren och bankdirektören August Theofil Blomberg – är Lindesbergs främsta kulturpersonligheter genom tiderna. Familjens hus på Kungsgatan gästades av musiker och konstnärer från både Sverige och utlandet, och systrarna var själva mycket duktiga på piano och solosång. Till den blombergska vänkretsen hörde även svägerskan Gerda Blomberg, som gjorde flera donationer till församlingen (bland annat triptyken ”Livets träd” i församlingshemmet) och mostern Hilda Leczinsky. Den sistnämnda hjälpte ofta till i Eva Blombergs bokhandel.

Men det finns många, många fler intressanta kvinnor i stadens historia. En sådan är Antoinette (Tony) Pieper, som hade en flickskola i staden på 1870-talet. En annan är Alberta Edvall som drev Linde Ljusbad under många år. Åkeriägaren Alva Fallström är ytterligare en intressant kvinna, för att inte tala om hennes svärdotter Brita Fallström som efter makens död blev en av stadens största fastighetsägare. Politiskt engagerade kvinnor som Elsa Johnels och Anna Pettersson, vilka var aktiva redan i början 1900-talet, ska heller inte glömmas bort.

Kvinnorna har i högsta grad varit delaktiga i Lindesbergs utveckling. Men deras insatser har sällan blivit tillräckligt uppmärksammade och i många fall har dessa driftiga kvinnor blivit bortglömda av eftervärlden. Det är dags att de får det erkännande de verkligen förtjänar.

Koncentrat av föredrag i Lindesberg den 18 oktober 2017