Kallbadhuset och Botten-Hildur

Bad var inget som människorna i Lindesberg brukade sysselsätta sig med i äldre tider. Man tvättade sig sällan och nöjde sig oftast med att skölja av ansikte och händer. Möjligen blev det ett karbad på lördagarna. Ett mer noggrant badande betraktades länge som fåfängt eller till och med skadligt, eftersom smuts ansågs utgöra skydd mot sjukdomar. Ytterst få människor kunde simma och nästan alla som råkade ramla ner i Lindesjön eller Bottenån drunknade.

Människornas inställning till bad och personlig hygien skulle förändras mot slutet av 1800-talet, då allt fler insåg sambandet mellan orenlighet och smittspridning. Bostäderna försågs efter hand med särskilda badrum, men det dröjde ändå långt in på 1900-talet innan dessa blev anslutna till vatten- och avloppsledningar. Det fanns dock en del allmänna badinrättningar som dåtidens människor kunde använda.

Sjukstugan på Bodgatan i Lindesberg, som togs i bruk 1869, hade en badstuga i källarvåningen. Denna var i första hand avsedd för sjukstugans patienter, men blev från och med 1880 tillgänglig också för allmänheten ett par gånger i veckan. En kall dusch kostade 25 öre och ett varmt karbad 60 öre.

Vid stranden av Bottenån byggdes också ett kallbadhus, som var öppet varje dag på sommaren. Badpoletter gick att köpa från järnhandlare August Andersson för 10 öre styck och för ytterligare 5 öre kunde man få en badhandduk. Män och kvinnor badade vid olika tider. När männen fanns på plats var en röd flagga hissad vid badhuset; när det var kvinnornas tur hissades en blå flagga.

Badhusbolaget i Lindesberg, som hade rådman Christian Hultman som ordförande, beslutade 1898 att bygga ett nytt kallbadhus. Detta uppfördes något längre norrut i Bottenån, i höjd med den nuvarande Gröna bron, och stod klart i juni samma år. Bygget utfördes av ingenjör John Andersson och kostnaden uppgick till 1 675 kronor, förutom virket som Lindesbergs stad svarade för. Även nu var det separata badtider för herrar och damer. En familjebiljett för hela sommaren kostade 10 kronor. Äldre personer betalade halva priset och folkskolans elever badade gratis hela sommaren.

Kallbadhuset hade omklädningsrum för herrar och damer, avskärmade bassänger med ställbara bottnar samt ett hopptorn med tre avsatser. Den högsta, vid 10 meter, tillkom efter en ombyggnad 1922. I många år sköttes anläggningen av den nitiska badvakterskan Hildur Nyström (1877-1960) som blev känd under namnet ”Botten-Hildur”.

Vid kallbadhuset arrangerades ofta simtävlingar och uppvisningar av Lindesbergs Simsällskap, som grundades redan 1899. Simsällskapet svarade även för skolelevernas simundervisning och såg därmed till att simkunnigheten bland stadens invånare förbättrades markant.

Kallbadhuset vid Bottenån var i bruk till 1936, då det stängdes av främst sanitära skäl. Istället öppnades ett friluftsbad vid Pälsärmen som var helt färdigställt sommaren 1941. Även här stod ”Botten-Hildur” för ordning och reda. Hon rodde varje morgon i sin eka från sin stuga strax intill Kirurgen ut till Pälsärmsbadet och sedan hem igen på kvällen. Pälsärmsbadet användes till 1970-talet, men var de sista åren i ganska dåligt skick.

Sedan hösten 1989 har Lindesberg ett modernt badhus – Energikällan – som lockar många besökare från hela Bergslagen. Här erbjuds bland annat en motionsbassäng på 25 meter, en 47 meter lång vattenrutschbana och särskilda barnbassänger. Det går också bra att genomföra ett träningspass och därefter koppla av i relaxavdelningens bastu och bubbelpooler.

Fotnot: Denna text bygger till stor del på dokumentation framtagen av Cicki Eriksson, Linde Fornminnes- och Hembygdsförening.