Brunnskaret i Flugparken

I Flugparken, strax intill Lindesbergs järnvägsstation, finns ett av stadens märkligare konstverk. Många brukar kanske bara promenera förbi, men Brunnskaret – som det brukar kallas – är definitivt värt lite större uppmärksamhet.

Brunnskaret är allt sedan installationen i november 1956 centralpunkten i Flugparken. Konstverket utformades av skulptören Inger Modin-Hülphers (1905-1956) till minne av sin hembygd (bilden här intill). Hon var dotter till en av stadens mest kända präster, Carl Victor Modin som var kyrkoherde i Lindesberg från 1888 och till sin död 1911.

Brunnskaret är en så kallad kaskadfontän, tillverkad av röd Oppmannagranit från Vånga stenbrott i Skåne och den väger fem ton. Stenarbetet utfördes vid bildhuggaren Per Palms ateljé i Stockholm. Det som gör konstverket unikt är dess reliefer med motiv från lokala sägner. Här skildras diverse märkvärdigheter som Brudstenen, Stöttestenen och Lindåsa häll. Även Bergslagstrollet, Strömkarlen och många andra väsen från folktron finns med liksom miljöer från Dalkarlshyttan och andra orter i Bergslagen.

På den stencirkel som omger Brunnskaret finns ett antal plaketter som berättar om de gamla sägner som återges i relieferna. Tyvärr verkar en plakett ha försvunnit (!) så därför passar jag på att här återge samtliga texter som tillhör Modin-Hülphers konstverk:

Bergslagstrollet med gruvor och skogar i sin mantel står spejande ut över bygden, över gruvor och skogar, över Bottenån och ner över staden sådan den var på sagornas tid, då Dahlkarlshyttan ännu var hytta och järnet ringlade ut som eldorm vid utslagen.

Så kommer Strömkarlen, som berättar om sjöarna, ån och forsarna med Vassbrofallet som den vackraste. Här ser vi också Stödstenen eller Stöttestenen, som finns intill stadens infart söderifrån. Mot den måste alla sätta en stör så att den ej skulle falla. Om den gjorde det skulle dvärgarna, som bor i den, hämnas på de vägfarande.

Mors vilsten, symbolen för sagoarvet, är den sten där mor en gång berättade alla traktens sagor för sin son då de två vilade på den långa vägen till staden. Då berättade hon om älvdansen vid Markusdal och rået vid Råsvalen/råets svaleport/. Rået gifte sig en gång med en bonde. Han visste inte, att hon var ett trolltyg ty hon hade bundit upp svansen. Men en dag föll svansen ned och då förstod bonden med vem har var gift, och han började tänka ut ett sätt att bli av med henne. På vintern blev det gästabud på andra sidan sjön, och bonden och hans hustru åkte släde över isen för att deltaga. Ute på isen överfölls de av vargar. Bonden spände ifrån sig hästen och red därifrån lämnande rået/hustrun åt vargarna. Men eftersom hon var ett troll hade vargarna ingen makt över henne och hon gick till skogs. Sen den dagen har bonden en järnbit om halsen för att skydda sig mot råets hämnd. En gång badade han bastu och måste lägga av sig järnbiten. Genast var rået framme och vred hans huvud bakfram. Sedan fick han för resten av sitt liv gå med ansiktet bakåt.

Kanske berättade mor också sägnen om Brudstenen vid gamla Fornabodavägen, som på sagornas tid var en stig. Här drog ett brudfölje fram. Brudgummen var rik, men gammal och bruden, som var ung och skön, hade hellre velat ha en fattig dräng. Drängen ville se sin käresta för sista gången och gömde sig bakom stenen. Men han rörde sig bakom sitt gömställe och brudens häst blev skrämd, stegrade sig och kastade av henne. Hon föll med huvudet mot den vassa stenkanten och dog. Till slut berättar reliefen om Lindåsahällen, där man kan se trollen om man lägger sig att sova på den en lördagsnatt. Åtminstone hände detta en bonde som gjorde så på hemvägen från staden. Den berättar också om de stora skogsbränderna 1814 då älgar och annat vilt kom i vild flykt genom stadens gator. Detta är ingen saga, men kanske det blir en sådan en gång.

Märkligt nog finns inte Brunnskaret med i det arkitektförslag som nu antagits för omläggningen av Flugparken. Enligt arkitektbyrån har man heller inte fått några direktiv för Brunnskaret. Den tremannajury, som valde ut det vinnande arkitektförslaget, vill heller inte besvara frågor om konstverkets framtid, utan hänvisar till det fortsatta planarbetet. Detta hemlighetsmakeri gör många lindesbergare oroliga.

Modin-Hülphers konstverk är ett oersättligt kulturarv som inte får försvinna ur stadsmiljön. Till saken hör även att konstverket möjliggjordes genom generösa bidrag från Lindesbergs Rotaryklubb, Wicanderska fonden och flera privatpersoner. Linde Fornminnes- och Hembygdsförening har nyligen inlämnat en protestskrivelse till Lindesbergs kommun, där föreningen kräver att arkitektförslaget omarbetas så att Modin-Hülphers konstverk även i fortsättningen får en framträdande placering i Flugparken.

Har du samma uppfattning? Reagera på Facebook eller ta själv kontakt med kommunledningen!