Livet var svårt på 1700-talet

Genom kyrkböckerna som sockenprästerna förde från 1600-talets slut och långt in på 1900-talet går det att få en bild av våra förfäders liv. Husförhörslängderna ger oss till exempel besked om vilka som var gifta med varandra, var de bodde, vad barnen hette, när de alla var födda och hur väl de kände till Luthers lilla katekes. Födelse- och dödsböcker ger oss ytterligare information.

Från och med 1749 var prästerna dessutom skyldiga att föra noggranna protokoll över församlingens hushåll. Antalet födda, konfirmerade, sammanvigda och avlidna skulle förstås redovisas. Dessutom listades invånarna efter ålder, kön och samhällsställning (adel, präster eller övriga). Hantverkare och bruksarbetare redovisas för sig, likaså allt tjänstefolk. Fattiga och ”eländiga” personer har egna rader, liksom epileptiker, livstidsfångar på ”fästningar och slott” samt personer av främmande religiös åskådning.

I dessa listor, som skulle sändas till Tabellverket, fanns det också plats att notera särskilda händelser som mord och dråp, dödliga sjukdomar och – tvillingfödslar som förr i tiden ansågs vara synnerligen märkligt. Orsaken till dödsfall var Tabellverket också intresserat av, så det fanns särskilda rader där prästen skulle notera om dödsfallet berodde på drunkning, självmord, mord, svårare sjukdomar eller naturkrafter som åskväder.

Prästerskapet i Lindesberg verkar ha sammanställt de första befolkningsstatistiska protokollen 1754. Detta år fanns det 115 hushåll i staden Lindesberg och 497 i resten av församlingen. Antalet hushåll i staden ligger kvar på ungefär samma nivå under resten av 1700-talet, men i resten av församlingen ökar befolkningen relativt snabbt. År 1795 fanns det bara 100 hushåll i staden och däremot 893 i resten av församlingen.

Noterbart är också att det samma år, alltså 1795, fanns 14 krogar och en stadskällare i Lindesberg och därtill två gästgiverier på landet. Men om man ska döma av prästernas redovisning har antalet krogar varierat kraftigt under årens lopp. År 1757 fanns det exempelvis bara sex krogar i staden. Tio år senare hade antalet krogar minskat till tre och 1772 fanns det ingen krog alls i Lindesberg! Ibland brukar det påstås att Lindesberg förr i tiden vimlade av krogar och att stadsborna berusade raglade omkring på gatorna, men så var det förmodligen inte. Dessutom är det svårt att veta vad dåtidens människor lade i begreppet ”krog”. Antagligen rörde det om enklare ställen där man kunde få en bit mat och lite öl.

På 1700-talet var dödligheten mycket hög, eftersom det sällan fanns medicin eller verksamma behandlingar för våra vanligaste sjukdomar. Ibland drabbades Lindesberg och den kringliggande bygden dessutom av svårbehandlade smittsamma sjukdomar som dysenteri, fläcktyfus och smittkoppor. En långvarig smittkoppsepidemi verkar ha pågått från november 1767 till våren 1769.

Olycksrisken var också stor, inte minst inom gruvnäringen. I rapporten för 1765 berättas det om en 11-årig gosse som avlidit sedan han fallit i en masugn och samma år blev en 20-årig piga krossad till döds under ett stjälpt järnlass. Året därpå dog 63-årig man sedan han blivit begravd under en kolbod som rasat ihop och 1772 blev sexmannen Lars Nilsson i Öskevik krossad till döds under ett kvarnhjul.

Ett mer ovanligt dödsfall inträffade i februari 1771 i Lindesbergs kyrka. Då blev en man som befann sig i kyrkans torn ihjälslagen av den stora klockan under sorgeringningen över kung Adolf Fredrik.

Två mord och efterföljande avrättningar inrapporterades också till Tabellverket. År 1758 blev Eric Flodberg halshuggen och satt på fem stegel sedan han mördat sin hustru. Några år senare, närmare bestämt den 7 november 1781, halshöggs pigan Stina Olsdotter och brändes på bål. Det var straffet för att hon den 6 maj samma år hade dödat sitt nyfödda barn.

Den årliga skörden och priserna på vissa jordbruksprodukter får också stort utrymme i rapporterna till Tabellverket. År 1777 kan kyrkoherden Johannes Lindegren konstatera att skörden det året var mycket tillfredsställande. Priset för en tunna råg uppgick till 2 riksdaler och 32 shilling medan en tunna korn kostade 2 riksdaler och 16 shilling. För en tunna havre fick man ge 1 riksdaler och 8 shilling. Sädespriserna skulle variera en hel del under resten av 1700-talet. Hösten 1798, efter en mindre lyckad skörd, fick man betala sex riksdaler för en tunna råg och lika mycket för kornet. Havren hade också blivit dyrare och kostnade denna höst 3 riksdaler och 16 shilling per tunna.