När pesten kom till Linde

För drygt 300 år sedan, år 1710, skakades Lindesbergs stad och socken av en förfärlig pestepidemi, som under loppet av några månader krävde 72 personers liv. Trots att pestutbrottet var omfattande, glömdes det snart bort. Det finns heller ingen markering på samtida kartor av någon begravningsplats, men Lindesbergs pestkyrkogård lär finnas vid den så kallade Herrhagen utmed Lindessjöns södra del.

Det förhoppningsvis sista pestutbrottet i Sverige startade på sensommaren 1710. Smittan kom med en lastbåt från Baltikum som anlände till Stockholm. Där avled över 20 000 människor, det vill säga mer än en tredjedel av huvudstadens dåvarande befolkning. Under hösten 1710 och våren 1711 dog cirka 100 000 människor i Sverige av pestens härjningar. Därtill kommer alla de som dukade under i Finland och i de övriga svenska besittningarna runt Östersjöns kuster.

Historiskt sett kallades alla typer av stora och omfattande epidemier för pest, även om det rörde sig om tyfus och infektioner av olika slag. Men i detta fall handlade det emellertid om verklig pest, förorsakad av bacillen Yersinia Pestis. Närmare bestämt var det böldpest, samma sjukdom som förorsakade den ohyggliga digerdöden på 1300-talet.

Till Lindesberg kom smittan under hösten 1710, enligt magistratens protokoll ditförd av ”ett främmande kvinnfolk”. Myndigheterna skyndade sig att vidta åtgärder, bland annat sattes vakt ut vid Sundsbron och vid infarten vid Dalkarlshyttan. Dessa hade till uppgift att endast släppa in friska personer och endast de som hade ett legitimt ärende till staden. Alla andra visades tillbaka.

Stadsborna uppmanades också strängeligen att hålla gator, hus och gårdar i rent skick. Eftersom loppor var kända smittospridare rekommenderades befolkningen även att ”avskaffa” kattor och hundar. Svinen som i vanliga fall rörde sig fritt på gatorna, skulle av samma orsak hållas inomhus.

Inträffade smittofall skulle omedelbart anmälas till en namngiven rådman i staden. En ”grop skulle grävas på Herrhagen till de döda kroppar här i staden, som av den smittsamme sjukdomen döde blifve”.

På den officiella karta som ritades över området 1726  finns dock ingenting som utmärker en begravningsplats vid Herrhagen. Den mest sannolika platsen kan dock tänkas vara den del som på kartan beskrivs som ”oduglig Moobacke med små Tallbuskar” eftersom man ville slippa ta till odlingsbar mark för ändamålet.

En teori kan vara, att man ville förtränga att pesten som ett Guds gissel slagit till mot den egna staden. Man bör betänka, att detta hände i en tid, då tron på djävulen, häxeri och allsköns vidskepelse florerade i landet.