Kakelfabrikens historia

Idag, när de flesta husägare i Lindesberg antingen har fjärrvärme eller använder pellets, solpaneler eller andra sofistikerade lösningar för uppvärmningen, kan det vara det vara värt att titta hundra år tillbaka i tiden. Det vill säga till en tid då kakelugnar var det bästa man kunde skaffa sig för att inte frysa i hemmen.

Kakelugnar var den viktigaste värmekällan i Sverige under 1800-talet och första delen av 1900-talet. Tekniken hade utvecklats på 1760-talet med målet att ersätta de gamla vedeldade eldstäderna med en mer energisnål lösning. Även kakelugnen eldas med ved, men rökgaserna leds genom ett system av murade gångar innan de släpps ut i skorstenen. Värmen magasineras i kakelugnens tegel, murbruk och kakel och avger därför jämn värme under lång tid.

Från början var det bara de rikaste i landet som hade råd att skaffa sig kakelugnar men så småningom blev kakelugnarna allt vanligare, speciellt i städerna. Kakelugnar verkar ha tillverkats i Lindesberg från 1830-talet av den kända krukmakarfamiljen Fröberg. Även Peter Magnus Svensson, som bosatte sig i Lindesberg 1875 tillverkade kakelugnar, men har annars gjort sig mest känd som tryckeriägare och utgivare av tidningarna Lindeposten och Lindes Allehanda. Ingen av dessa kakelugnstillverkare tycks ha varit verksamma längre än till 1890-talets mitt.

Under åren 1902 – 1903 byggdes en helt ny kakelfabrik i korsningen Norrtullsgatan-Järnvägsgatan. Bakom denna industrisatsning fanns fabrikörerna Erik Wirén och Carl Viktor Sundén vid cykelfabriken Orion. De hade något år tidigare byggt en bostad åt sig själva på en granntomt och till bostaden, som fick namnet Kulleborg, beställdes kakelugnar från Örebro Kakelfabrik. När kakelugnarna levererades blev Wirén och Sundén tillfrågade av chefen för detta bolag, Alfred Teodor Fagerström, om de kunde tänka sig att bygga en kakelfabrik åt honom i Lindesberg. Enligt Fagerström skulle tillverkningen bli ordentligt lönsam eftersom det saknades konkurrenter i staden och dessutom skulle fabriken förstås skapa nya arbetstillfällen.

De båda fabrikörerna var till en början tveksamma, men bestämde sig till slut för att bygga den föreslagna fabriken. När den vinkelbyggda fabriken stod klar 1903 med verkstäder och ugnar visade det sig dock att Fagerström inte hade råd att köpa fastigheten som det var uppgjort. Istället begärde han att fabriken skulle upplåtas gratis eftersom han hade kommit med idén! Detta vägrade förstås Wirén och Sundén att gå med på och istället bestämde de att driva kakelfabriken själva tills vidare.

Det skulle senare uppdagas att Fagerström tidigare hade blivit dömd till sex månaders fängelse för förskingring från sin förra arbetsgivare, Svenska Kakelfabriken.

Kakelfabriken höll på att bli en ren katastrof för Wirén och Sundén. Den verkmästare som Fagerström hade rekommenderat visade sig vara helt okvalificerad och dessutom begiven på starka drycker. Han fick sparken redan efter den första provbränningen eftersom alla kakelplattor hade sprucken glasyr. Problemen kunde slutligen lösas tack vare en välvillig kakelugnsmakare i Uppsala. Han lånade ut en kunnig verkmästare som byggde om kakelfabrikens ugnar med eldfast tegel. Därefter kunde fabriken leverera fullgott kakel.

Verkmästaren, som hette Gabriel Forsell, blev kvar i Lindesberg. Han skulle de närmaste åren formge flera nya kakelugnsmodeller som gjorde Lindes Kakelfabrik relativt känd runt om i landet. De flesta kunderna fanns faktiskt i Göteborg. Som mest hade fabriken ett 30-tal anställda. På bilden här ovan visar Erik Wirén och verkmästare Forsell några vackra exempel på kakelugnar från Lindes Kakelfabrik.

I oktober 1917 tyckte Wirén och Sundén att det var dags att sälja kakelfabriken. De hade då fått ett bud från tre företagare i Lindesberg som vill starta en vaddfabrik i lokalerna. Närmare bestämt var det disponenten Hjalmar Kullgren på Lindesbergs Manufakturfabrik (den så kallade Bulten), hans kompanjon Gustaf Adolf Andersson samt en före detta lantbrukare vid namn Janne Larsson. Tanken var att tillverka vadd av gammal lump och sälja med god förtjänst. Vid den här tiden pågick det första världskriget fortfarande för fullt och konsumentpriserna steg hela tiden.

Köpet gjordes klart och all inredning i den tidigare kakelfabriken revs bort. Det tog emellertid många månader att ställa den nya vaddfabriken i ordning och ombyggnaden blev långt dyrare än beräknat. Under tiden blev det dessutom fred i Europa och priserna föll till en mer normal nivå. Detta blev ödesdigert för Gustaf Adolf Andersson, som då blivit disponent för Lindesbergs Manufakturfabrik och även bedrev en omfattande skrothandel. Han tog sitt liv i maj 1922 genom att kasta sig framför ett tåg som var på väg in till Lindesbergs station.

Både kakelfabriken och Manufakturfabriken gick i konkurs. ”Bultens” fabriksområde övertogs 1930 av fabrikör Theodor Berg som senare flyttade sin egen verkstadsrörelse från Ullersäter till Lindesberg. Den gamla kakelfabriken användes först som tillfälliga verkstadslokaler när Lindesbergs Mekaniska Verkstad vid Dalkarlshyttan drabbades en brand 1921. I slutet av 1920-talet köptes sedan lokalerna av Axel Heintz som där hade en skofabrik till sin död 1937. Senare skulle lokalerna användas av bland andra Linde Plastfabrik och KID-produkter. Det sistnämnda företaget flyttade 1963 till Lindesbergs norra industriområde och bytte namn till Por-Pac. Numera är kakelfabrikens lokaler ett ”företagshotell” med många hyresgäster, bland andra Stefans Skog & Fritid (bilden här nedan).

Det kan också nämnas att två anställda vid Wiréns och Sundéns kakelfabrik fortsatte göra kakelugnar på egen hand. Både Karl Efraim Westholm (1883 – 1950) och Karl Gustaf Eriksson (1867 – 1949) höll på med detta till slutet av 1940-talet.