Svedjefinnar i Bergslagen

För dagens människor kan det kanske synas märkligt att stora delar av Bergslagen varit befolkad med finska svedjebönder. Men folkförflyttningar mellan Finland och Sverige är en vanlig företeelse i våra länders historia. Under de 500 år som Sverige och Finland utgjorde ett rike var det vanligt att finnar flyttade västerut till Stockholm och till de mellansvenska skogsbygderna. I städer som Arboga, Sigtuna och Uppsala fanns det finnar redan under medeltiden. En del av dem bosatte sig också i Bergslagen där de bland annat arbetade i gruvorna.

I slutet av 1500-talet försökte hertig Karl (sedermera kung Karl IX) locka nybyggare till Bergslagen och skogstrakterna mot Norge. År 1583 erbjöd hertigen sex års skattefrihet till dem som tog upp nya torp. Erbjudandet väckte stort intresse i Finland, där bönderna råkat ut för missväxt och utkämpat ett misslyckat uppror, ”klubbekriget”. De första svedjebönderna slog sig ned i Gästrikland, Hälsingland, Medelpad och Ångermanland. Därifrån spred de sig vidare till Dalarna och norra Värmland.

Ursprunget till denna folkvandring fanns i Savolax, där svedjebruket hade utvecklats så att man kunde odla råg i askan efter nedbrunnen barrskog. Savolaxarna använde en ny rågsort kallad tov- eller skogsråg (korpiruis) som gav mycket god avkastning; upp till 30-40 gånger större än sådden.

Svedjebönderna verkar ha nått norra Västmanland i början av 1600-talet. År 1606 skrev nämligen Karl IX att det fanns många svedjande finnar i Nora och Linde bergslager. Den finska inflyttningen innebar att befolkningen ökade kraftigt i Bergslagen. Därför inrättades en rad nya församlingar. Först av dessa var Grythytte församling 1633 och 1635 bildades Ljusnarsbergs församling. Denna andliga omvårdnad kunde behövas för finnarna ansågs vara ett trollkunnigt och magiskt släkte. De kunde bota sjukdomar, sia om framtiden, skrämma bort rovdjur, finna borttappade föremål, förgöra fiender och åstadkomma mycket annat märkligt med sina besvärjelser.

Skogsfinnarnas fria liv kom att beskäras med stränga lagar mot älgjakt och svedjebruk i mitten av 1600-talet. Statsmakterna bestämde nämligen 1638 att skogarna skulle sparas för järnbrukens ökande behov av träkol. Finnarna började istället försörja sig med boskapsskötsel, skogsbruk och i viss mån jordbruk.

Kännetecknande för den skogsfinska kulturen, som i vissa trakter levt kvar in på 1900-talet, var den timrade rökstugan (savutupa) som dominerades av en stor ugn (uuni). Nytt för de svenska grannarna var också torkrian för säd och bastun (sauna) som var gemensam för båda könen. Båda dessa uthus värmdes med rösade ugnar (kiuas).

Av näver gjordes skor och tofflor, ryggsäckar samt kärl av olika slag. Maten bestod av enkla mjölrätter som nävgröt (mutti), kornbrödet resk (rieska) samt hillo, som gjordes av krossade lingon och andra bär uppblandade med mjöl.

Här i Bergslagen påminns vi dagligen om de finska nybyggarna genom ”försvenskade” ortnamn. Oftast handlar det om geografiska platser av betydelse för nybyggaren, dvs ortnamn som slutar på -lampi (tjärn), -suo (kärr), -mäki (kulle), -aho (svedjeäng), -järvi (sjö), -niemi (udde) och -puro (bäck). Det finns nästan 1500 finska ortnamn i Bergslagen och södra Norrland. Enbart i Ljusnarsberg finns det 100-tals sådana ortnamn.