Bergslagsbor i Linköpings blodbad

Den makabra rättegången år 1600 i Linköping, som brukar kallas Linköpings blodbad, kan ha ett visst lokalt intresse. Där deltog nämligen på varsin sida två personer från Bergslagen, en från Lindesberg och en från Gammelbo i Ramsberg (som vid den tiden kallades Fanthyttan).

Förhistorien var hertig Karls uppror mot Sveriges laglige konung Sigismund. Efter den slutgiltiga striden vid Stångebro utanför Linköping år 1598 ville hertigen – som sedan 1599 i realiteten var kung om än inte formellt – göra upp med sina motståndare. Detta skedde vid en rättegång i Linköping som klart stred mot de förutsättningar, som parterna gjort upp om efter slaget. Enligt fördraget skulle de Sigismund-trogna dömas av en neutral domstol, bestående av utländska sändebud. Hertig Karl sammankallade emellertid i mars 1600 en jury, som bestod av 153 medlemmar ur ständerna, alltså den dåvarande riksdagen. I spetsen för dem stod två rådsherrar som helt klart var Karls förtrogna och hertigen uppträdde själv som åklagare. Utgången av processen var därför ganska given.

Trots att de svarande stött den lagligt tillsatte kung Sigismund anklagades de för landsförräderi och för splittring av Vasa-ätten. En av dem som stod på de anklagades bänk var Krister Klasson Horn, herre till Fanthyttan i Ramsberg. Han var son till friherre Claes Kristerson Horn af Åminne, som köpt godset av änkan efter ståthållaren Lars Fleming. Claes Kristerson var känd som befälhavare över hela den svenska flottan, med vilken han vunnit ett stort antal ärorika segrar. Det var med andra ord en representant för en synnerligen ansedd släkt, som nu stod inför skranket. Men det oroade inte åklagaren nämnvärt. Herren till Fanthyttan dömdes till döden.

Domstolen var tillsatt av en urtima riksdag och i den satt bland andra en representant för städernas prästerskap, nämligen kyrkoherden i Linde socken, Salomon Eriksson. Han var född i Romfartuna och kom till Lindesberg 1588 för att tjänstgöra vid den så kallade predikostugan i Guldsmedshyttan. Han gifte sig snart med en dotter till företrädaren Andreas Eriksson, och när svärfadern dog 1591 fick han kyrkoherdetjänsten för Linde socken efter honom. Han var alltså utsedd som fullmäktig vid riksdagen och deltog i det tunga beslutet att utse juryn till rättegången i Linköping.

Hertigens uppgörelse med sin politiska motståndare slutade med att nio adelsmän dömdes att mista liv, ära och gods och flera andra personer dömdes till fängelse. Fyra av de dödsdömda – däribland Krister Klasson Horn – fick emellertid behålla livet sedan de valt att bekänna sina ”synder” och be hertigen om förlåtelse. Den finske ståthållaren Arvid Eriksson Stålarm fördes till avrättningsplatsen, men benådades sedan han tvingats se hur fem andra adelsmän blivit avrättade. Det var Gustav och Sten Banér, Erik Larsson Sparre, Ture Bielke och Bengt Falk.