Lindes bergsmän stred med Vasa

Av de gamla berättelserna om Sveriges befrielsekrig i början av 1500-talet mot den danske kungen Kristian II kan man få intrycket att revolten lyckades enbart tack vare Gustav Vasa och dalkarlarna. Men Gustav Vasa var bara en av flera upprorsledare vid den här tiden. Liknande revolter pågick även i Småland, Västergötland, Värmland och Dalsland. Trupper från Lindes bergslag deltog faktiskt också i upproret, vilket höll på att sluta riktigt illa i Köping.

Upproret mot Kristian II (som här i Sverige fått öknamnet Tyrann) orsakades knappast av blodbadet i Stockholm 1520 eller av Gustav Vasas övertalningsförsök. I själva verket hade den danske kungen sig själv att skylla genom hård beskattning och sina krav på att allmogen skulle avväpnas. Bergsmännen var dessutom oroade av kungens planer på ett gemensamt nordiskt handelsimperium under dansk ledning. De urgamla handelsvägarna till de tyska hansestäderna skulle i så fall stängas och ekonomin för Bergslagen förändras i grunden. Upproret var alltså lika mycket ett självförsvar.

När Gustav Vasa i januari 1521 till slut lyckades få med sig dalkarlarna begav man sig först till Falun, där fogden togs till fånga och såväl insamlade skatter som förråd beslagtogs. När Dalarna var säkrat försökte Gustav Vasa även få med sig befolkningen i Hälsingland och Gästrikland. Det sistnämnda landskapet anslöt sig också ganska omedelbart. Hären växte och flera adelsmän som fram till dess hållit sig gömda anslöt sig till upproret.

Gustav Vasa ledde inte själv några militära operationer utan han överlät detta till medarbetare med större erfarenhet av krig. Under tiden som Gustav Vasa befann sig i Hälsingland med en del av hären fick Lars Olofsson och Peder Svensson Uggla ansvaret för dalkarlarna. Samtidigt samlade Olof Bonde ytterligare trupper från Närke samt västra Västmanland, det vill säga Lindes och Nora bergslager.

Den regering som Kristian II tillsatt i Stockholm försökte länge stoppa upproren genom olika löften och lugnande brev, men insåg till slut att något riktigt allvarligt höll på att hända. Regeringsarméns befälhavare Henrik Slagheck, som då fanns i Västerås, fick därför i uppdrag att bege sig till Dalarna med en stor styrka för att slå ner upproret. När Olof Bonde fick veta detta begav han sig omedelbart till Dalarna för att varna de sammansvurna. De båda härarna träffade på varandra i början av april 1521 vid Brunnbäcks färjeläge, strax öster om det nuvarande Krylbo. Där lyckades dalkarlarna genom intensiv pilbeskjutning och en kringgående rörelse få övertaget och driva motståndarna på flykten.

Segern vid Brunnbäck gjorde att upprorshären inriktade sig på ett avgörande slag om Västerås slott, som var en av regeringens viktigaste stödjepunkter vid Mälaren. Huvuddelen av hären, som samlades i Romfartuna med början den 23 april 1521, tänkte angripa Västerås från norr. Men en mindre styrka under ledning av Peder Svensson Uggla skulle också anfalla från väster.

Under tiden reste ståthållaren vid Örebro slott, Anders Pedersen Järnskägg, runt i sitt område för att försöka övertala bergsmännen att inte ansluta sig till upproret. Han försökte även hindra den västliga härens framryckning, men blev efter en kort strid tvungen att utrymma Köping den 25 april 1521. Där gjorde Peder Svensson Uggla och hans mannar halt, utan några direkta försök att förfölja de flyende trupperna. Istället slog de sig ner i Köping och började fira segern. Peder själv ”drack sig drucken och lade sig att sova i lakansäng” utan att ha satt ut ordentliga vaktposter. Under natten återvände Järnskägg till Köping med 300 ryttare som han hämtat från Västerås och åstadkom en fullkomlig massaker bland de berusade och sovande upprorsmännen. Även Peder Svensson Uggla höggs ihjäl.

De enda som verkar ha klarat sig relativt oskadda från ”Köpingsleken”, som striden senare har kallats, var en mindre grupp från Lindes bergslag. Deras anförare, en viss Erik Pederson, hade förlagt sitt folk under fältmässiga former en bit utanför staden och de lyckades dra sig undan när Järnskäggs ryttare anföll.

Trots motgången vid Köping gick Gustav Vasa och hans här till anfall mot Västerås den 29 april. De lyckades också till slut inta staden, som började brinna under striderna. Slottet lyckades man dock inte inta, utan garnisonen där höll ut till januari 1522. Då hade Gustav Vasa redan blivit erkänd av upprorsmännen i Götaland som Sveriges nye riksföreståndare. Den 6 juni 1523 kunde han slutligen utses till svensk kung vid riksdagen i Strängnäs och samma månad tåga in i Stockholm sedan det sista motståndet upphört.

Efter slaget om Västerås förskansade sig ståthållaren Anders Pedersen Järnskägg i Örebro slott. Han gav upp efter nio månaders belägring efter att ha blivit lovad ett frihetsbrev. I samma uppgörelse fick han behålla Strö kungsgård norr om Köping som han ägde sedan tidigare. Han valde ändå att bosätta sig i Uppland och återvände till Strö först 1527. Järnskägg trodde antagligen att ”Köpingsleken” var glömd vid det laget, men samma höst uppsöktes han av anhöriga till dem som blivit dödade i april 1521. De trängde sig in på gården en natt och slog ihjäl den avskydde ståthållaren.