Järnet skapade Lindesberg

Järnet, skogen och fria bergsmän. Det är dessa tre förutsättningar som skapat staden Lindesberg. Järnet och skogen möjliggjorde en omfattande bergsnäring, som byggde upp landets välstånd och gjorde Sverige till en stormakt. Men utan våra förfäders strävsamma arbete hade Lindesberg och Bergslagen aldrig utvecklats till dagens industribygd.

Men det var ytterst nära att Lindesberg jämnades med marken på 1600-talet. Tanken var nämligen att Järle skulle vara Bergslagens ”huvudstad”, men när ingen ville flytta dit fick Lindesberg statsrättigheter 1643.

Lindesbergs tidigaste historia är intimt förknippat med det mellansvenska bergsbruket. Järntillverkning förekom i våra bygder långt före vår tidräknings början. Minnen från denna tid är Röda Jorden i Riddarhyttan, där järn utvanns ur den järnhaltiga jorden för ungefär 2 400 år sedan med hjälp av enkla blästerugnar. Men innan dess var Bergslagen ett öde gränsland, mycket glest befolkat jämfört med jordbruksbygderna kring Hjälmaren och Mälaren.

I det område vi numera kallar Bergslagen bildades hyttelag, där fria bönder och bergsmän samsades om rätten att bedriva malmbrytning och att smälta ned malmen i hyttor. Begreppet Bergslag syftar på de lagar som styrde bergsmännens verksamhet. Rätten att bruka berget utfärdades nämligen av statsmakterna i form av privilegiebrev. Som mest fanns det 19 bergslag, där bergsmännen sammanslutit sig och även hade egna domstolar, bergstingsrätter. Utöver ett kopparbergslag i Falun och ett silverbergslag i Sala fanns det 17 järnbergslag.

Allt talar för att det fanns en handelsplats vid Lindesjön redan på 1200-talet och att en träkyrka byggdes på grusåsen vid sjön. Platsen fick därför namnet Lindesås. Kyrkan sköttes troligen av en kaplan från moderförsamlingen i Fellingsbro. Träkyrkan ersattes på 1300-talet av en stenkyrka.

Den första urkund om Lindetrakten som finns bevarad är 1354 års stadga för Norbergs bergslag. Där påpekas att ”Lindabergh” skall erhålla samma rättigheter som ”Norebergs” bergslag. Detta var under Magnus Erikssons regeringstid.

Nästa omnämnande finns i ett brev från Bo Jonsson Grip daterat Arboga den 3 mars 1383. I brevet avstår han till Vadstena kloster ett hytteställe i Lindes socken, som han förut fått i pant av kronan. I 1413 års skattebok upptas ”Lindzeben” till en årlig ränta av 60 skeppund osmundjärn. Sju år senare, 1420, ägdes området av Erik af Pommerns kaplan, Nikolaus.

Under medeltiden hade Sverige en relativt liten andel av det europeiska handelsutbytet. Men redan på 1300-talet började järn från Sverige bli en eftertraktad vara på kontinenten. En ökande befolkning i Europa behövde järn till bostäder och redskap. Likaså var järnet viktigt för krigsrustande stater i Europa.

Järnet från Bergslagen skeppades främst via Stockholm och Hansan till Lübeck, Danzig och andra hamnstäder längs Östersjön. En dryg tredjedel av det osmundjärn som 1538 utskeppades från Stockholm gick till Lübeck. Järnet bearbetades i tyska stångjärnshamrar och såldes sedan vidare i Europa.

Den svenske kungen Gustaf Vasa (som regerade 1523-1560) visade stort intresse för bergsnäringen. Han lät anlägga de första kronobruken för att i högre grad kunna förädla tackjärnet inom landet. Tyska hammarsmeder lockades till Sverige för att bygga upp en mer organiserad tillverkning av stångjärnssmide.

Under Gustaf Vasas tid anlades ett kronobruk vid Guldsmedshyttan och en stångjärnshammare vid Kvarnbacka 1545. Det finns dock inga säkra uppgifter om att Gustav Vasa besökte Lindesberg, även om han 1554 gästade Kägleholm. Då fick lindeborna genom ett frihetsbrev rätt att bruka och svedja stora skogslotter i trakten.

Under mitten av 1500-talet börjar Lindesås kyrkby allt mer få karaktären av en stadsbildning. I 1549 års jordebok omtalas att Lindesås bestod av 40 gårdar, vilka tillhörde 37 personer. En av dessa var skattefri på grund av adliga privilegier och ägdes av Brita Jönsdotter Roos på Ervalla.

Handeln med bergsmännen i omgivande bygder bedrevs av köpmän från Arboga. År 1549 fanns det endast en köpman som var bosatt i Lindesås, nämligen Johan Helsing som fick skattefrihet för sin gårdstomt och två ”gatubodar”. Förutom två skattefria gatubodar som ägdes av kronan fanns det 13 köpmän som betalade skatt. Av dessa var elva bosatta i Arboga.

Torghandeln i Nora och Lindesås reglerades för lång tid framöver genom ett brev från hertig Karl (senare Karl IX) den 25 maj 1597. Enligt brevet förbjöds främmande borgare att besöka Lindesås oftare än varje lördag och gatubodarna fick då inte vara öppna längre än till klockan två på eftermiddagen.

Utvecklingen gick tämligen sakta framåt. I början av 1600-talet beräknas folkmängden i Lindesås ha uppgått till cirka 200 personer.

Upprustningen i samband med 30-åriga kriget blev genombrottet för den svenska järnexporten. De svenska bruken byggs ut och stångjärnsexporten ökar kraftigt under 1600-talet, inte minst till de nya sjöfartsnationerna Holland och England.

Under en 150-årsperiod fram till mitten av 1700-talet sexdubblades den svenska järnexporten. Vid denna tid svarade Sverige för omkring en tredjedel av Europas hela järnproduktion. Som mest fanns det ungefär 400 masugnar i Bergslagen. Bergslagen blev därmed allt viktigare för de svenska statsfinanserna. Här fanns lättåtkomliga, svavelfattiga järnmalmer och dessutom gott om skog, som kunde användas till framställning av träkol.

Järnexporten utgjorde grunden för Sveriges utveckling mot en stormakt i Europa. Statsmakterna försökte också på flera sätt stödja bergsnäringen i Bergslagen, bland annat genom att 1637 inrätta Bergskollegium. Det var ett statligt ämbetsverk som styrde lokaliseringen av hyttor och bruk, så att dessa inte konkurrerade om skog och arbetskraft.

Under Gustaf II Adolfs regeringstid fanns det långt framskridna planer på att utfärda stadsrättigheter till de blomstrande samhällena Nora och Linde. Vid den här tiden strävade statsmakterna att centralisera handel, hantverk och andra näringar till bestämda orter. Tanken var också att skapa en enhetlig stadsförvaltning. Under Gustav II Adolfs och Kristinas regeringstid tillkom faktiskt inte mindre än 30 nya städer i det förenade kungadömet Sverige-Finland.

Efter ett besök i Bergslagen 1617 fann Gustav II Adolf det för gott ”att låta byggia och Fundera, widh Nora och Linde tvänne bergstädher”. På grund av det 30-åriga kriget i Europa fick planerna läggas på is, men de föll inte glömska. Riksrådet Karl Bonde, som 1629 blivit landshövding i Örebro och även var ansvarig för byggandet av Hjälmare kanal, drömde nämligen om en kanal som skulle förena Bergslagen med såväl Östersjön som Västkusten.

Att bygga en kanal så långt som till Nora eller Lindesås var inte möjligt. Istället föreslog Bonde att en helt ny stad skulle byggas i Järle. Tanken var att Järle skulle bli centrum för ett nytt landshövdingedöme som skulle omfatta Nora, Lindes, Grythyttans och nya Kopparbergs bergslager samt Fellingsbro härad. Den storstilade idén godkändes av drottning Kristinas förmyndare och den 29 oktober 1642 utfärdades stadsprivilegier för Järle stad.

Borgarna i Arboga och Örebro ville dock inte ha en konkurrerande stad i Bergslagen och protesterade kraftigt mot förslaget. Trots detta började en stad anläggas vid Järle, men det gick inte att genomföra stadsbildningen. Befolkningen i Nora och Linde ville inte flytta från sina hemorter, trots att de lockades med fri spritbränning och andra skatteförmåner i Järle. Kanalbygget fick dessutom snart stoppas på grund av kapitalbrist och själv drabbades Karl Bonde av sjukdom.

Kristinas förmyndarregering utfärdade istället stadsprivilegier för Nora och ”Lindesbergh” den 20 december 1643. Privilegierna bekräftades av drottning Kristina den 10 november 1645 sedan hon blivit regent. Staden Lindesberg hade då 626 invånare.