Järn i drygt 2000 år

Den svenska järnåldern inleddes förmodligen redan för 2 400 år sedan. Arkeologiska undersökningar i Röda jorden, i närheten av Riddarhyttan, har visat att järnframställning började i detta område redan 300-400 år före Kristi födelse. Den råvara som användes var rödjord. Denna bildas på mark där järnet, som varit löst i vattnet, fällts ut och sedimenterat till röda, jordliknande lager. Oftast handlar det om några decimeter tjocka lager, men i vissa fall är lagren drygt en meter. Järnhalten i rödjorden kan uppgå till mer än 60 procent. Sju järnframställningsplatser har påträffats med flera ugnar på varje plats.

Före medeltidens början framställdes järn enligt den så kallade lågtekniska metoden i blästerugnar, och råvarorna utgjordes av antingen rödjord eller av sjö- och myrmalmer. Innan malmen användes för järnframställning rostades den. Det innebär att malmen hettades upp på ett vedbål för att vatten, humusämnen och andra flyktiga ämnen skulle försvinna. Blästerugnarna fanns ofta i en grop i marken och var för det mesta byggda i sten. Själva ugnsschakten uppfördes dock nästan alltid i lera och var knappt en meter höga. Vid blåsningen höjdes temperaturen med hjälp av en handdriven blåsbälg av skinn och trä. Som bränsle användes ved och träkol.

En blåsning kunde genomföras på 4-6 timmar och tillgick så att ugnen, som torkeldats med ved så att glöd fanns kvar på botten, fylldes med kort finkluven ved eller träkol. Bälgen sattes i arbete med att tillföra syre genom glästerröret som mynnade 10-20 centimeter ovanför ugnsbotten. När lågor blev synliga vid kransen uppsattes den första malmen. Allt efter som kolen/veden förtärdes och malmen sjönk ner i ugnen fylldes ugnen med mer bränsle och malm tills blåsningen avslutades. Därefter togs malm och slagg upp ur ugnen ovanifrån. Arbetstemperaturen i en blästerugn var 1200-1300 grader, vilket medförde att järn och slagg aldrig blev så lättflytande att det kunde tappas ur ugnen. Järnet tog heller inte upp kol i större mängder. Därför blev resultatet en direkt smidbar järnklump, en så kallad lupp.

Det järn som framställdes i Bergslagen under järnåldern kan knappast ha varit avsett för den bofasta befolkningen i området. Järnet tillverkades antagligen istället för Mälarlandskapen. Till dessa områden rinner alla vattensystem i Bergslagen, utom Svartälven vars upptagningsområde troligen har varit Vänerlandskapen. Sannolikt har det varit frågan om säsongsbundna expeditioner som utnyttjat Bergslagens råvaruresurser. Man har vistats här i några sommarmånader för att hugga ved, kola, ta upp malm, bygga blästerugnar och framställa järn. Det framställda järnet kunde därefter relativt snabbt transporteras på vattenvägarna till bebyggelsen för vidarebearbetning och försäljning.

Kring de lågtekniska järnframställningsplatserna går det att hitta slagg, som alltid är relativt mörk och har en trögfluten ytstruktur. Slagg från masugnar är däremot grå eller glasig grön och blå. Efter hand verkar dessa tidiga bergsmän ha övergått till att använda sjö- eller myrmalm. Framställningen av järn verkar då ha varit lokaliserad intill sjöar som avvattnas genom de större vattensystemen; i vår del av Bergslagen framför allt Arbogaån och Svartälven.

Någon gång under tidig medeltid, på 1100-talet, började bergsmännen bryta bergmalm genom den så kallade tillmakningsmetoden. Man eldade på berget, som sedan under avsvalningen sprack, så att malmen kunde slås och spettas loss. Denna brytning var förknippad med den nya järnframställningsteknik som då kom i bruk och som i princip används än idag, nämligen masugnstekniken. Det innebär att man reducerar järnet vid så höga temperaturer att järnet och även slaggen blir flytande. Järnet, som är tyngst sjunker till botten av ugnen, medan slaggen flyter ovanpå järnet.

När och hur masugnstekniken uppstod är inte känt, men de äldsta masugnarna skapades troligen i Västmanland eller Dalarna, antingen intill små vattendrag i skogsbygderna eller på dalsidorna av de sprickdalar som löper i nordväst-sydostlig riktning genom Bergslagen. Den hittills äldsta masugnen, som grävts ut, finns i Lapphyttan i Norbergs kommun. Denna mulltimmerhytta anlades i slutet av 1100-talet, men övergavs ungefär 200 år senare.

Med tanke på den långa tid som järnframställning pågått i våra delar av Bergslagen är det mycket troligt att det finns många fler övergivna och bortglömda hyttplatser som väntar på att bli upptäckta.