Vad gjorde Dan Andersson här?

Den folkkäre diktaren Dan Andersson (1888 – 1920) brukar förknippas med framför allt Grangärde finnmark. Det var där han föddes och det var också från dessa fattiga skogstrakter han hämtade miljön till många av sina berättelser och dikter. Men faktum är att Dan Andersson också varit bosatt en kort tid i Lindesberg. På våren 1906 kom han till staden för att om möjligt bli anställd som journalist vid lokaltidningen Bärgslagsposten.

Dan Andersson var son till byskolläraren Adolf Andersson i Skattlösberg. Familjen levde under mycket knappa förhållanden men man hade gott om böcker. Fadern nedtecknade också på egen hand många berättelser från finnmarken som den brådmogne sonen Dan förstås tog del av. Dan Andersson lärde sig själv läsa och skriva vid fem år ålder och några år senare studerade han också engelska.

År 1902, vid 14 års ålder, reste Dan Andersson ensam till släktingar i Minnesota. Tanken var att undersöka om hela familjen skulle komma efter, men han skrev hem att förutsättningarna i USA inte var bättre än hemma i Sverige. Fadern bad honom därför att återvända hem.

I början av 1903 var Dan Andersson åter hemma i Skattlösberg. En vän till familjen, torparen Ludvig Eriksson i Tattarfallet, berättade att Bärgslagsposten ville ha fler bygdeskrivare. Det passade förstås Dan Andersson som älskade att skriva berättelser om hembygden och drömde om att bli journalist.

Dan Anderssons allra första bidrag till Bärgslagsposten publicerades lördagen den 24 januari under vinjetten ”Brefkort från Grangärde finnmark”. Det var en kort artikel som berättade att jul- och nyårshelgen förlöpt ganska fridfullt, utan fylleri och bråk. För detta kunde man tacka de talrika nykterhetsföreningarna, menade brevskrivaren som undertecknade sitt bidrag med D A.

Bärgslagsposten var vid förra sekelskiftet den helt dominerande tidningen i Västerbergslagen. Tidningen hade framför allt en mycket stark ställning bland människor i nykterhetsrörelsen och frikyrkorna. Dan Andersson anslöt sig själv mycket tidigt till nykterhetsrörelsen och det var därför knappast någon tillfällighet att han gjorde sin litterära debut i Bärgslagsposten. Chefredaktören Johannes Fredrik Nelson verkar också ha uppskattat bidraget, även om han troligen inte visste att det kom från en 14-årig yngling. På samma sida i samma tidning skrev Nelson de uppmuntrande orden: D A, tack och välkommen åter.

Under de följande åren skulle Dan Andersson regelbundet medverka i Bärgslagsposten med sina brevkort. I tidningens häfte ”Våra bygder i ord och bild” från 1906 återfinns för övrigt en dikt, som antagligen är den första dikt av Dan Andersson som publicerats.

År 1905 sade fadern Adolf Andersson upp sig från sin lärartjänst och flyttade till Mårtenstorp, ett torp som de hyrde från Ludvika bruk. För att bidra till familjens försörjning tog Dan Andersson på våren 1906 anställning vid Kvarnsvedens bruk, men han klarade inte av det tunga arbetet som hjälprullare vid timmertransporterna utan sade upp sig. På hemvägen träffade han på tåget en byggherre från Lindesberg som erbjöd honom arbete som grundgrävare i Lindesberg under sommaren. Han fortsatte därför med tåget till Lindesberg.

Uppenbarligen tog Dan Andersson denna anställning för att få en chans att träffa Bärgslagspostens redaktör Johannes Fredrik Nelson. Mötet med Nelson gick dock inte som Dan Andersson tänkt sig. Någon anställning som journalist kunde Nelson inte utlova, men däremot kanske en plats som praktikant om tidningens ekonomi förbättrades.

Dan Andersson tröttnade snart på grävarbetena i Lindesberg och återvände hem till familjen i Mårtenstorp. De följande åren var han verksam som nykterhetsagitator inom godtemplarrörelsen och försörjde sig bland annat som skogshuggare, lärare och kringresande försäljare. Han skulle senare slå igenom som författare, först med novellsamlingen Kolarhistorier (1914) och senare med diktsamlingen Kolvaktarens visor (1915).

Det brukar ibland påstås att namnen på tre karaktärer i en av Dan Anderssons mest kända dikter, Helgdagskväll i timmerkojan, är hämtade från diktarens korta vistelse i Lindesberg 1906. Närmare bestämt handlar det om Björnbergs-John, Vargfors-Fredrik och Brogren. Uppgiften kommer emellertid från en enda källa, nämligen Ingvar Hansens lilla häfte om öknamn i Lindesberg. Där framför han uppfattningen att Dan Andersson kan ha döpt om tre lindesbergare vid förra sekelskiftet, nämligen Brudstensjon, Skomakar-Fredrik och en man vid namn Brogren.

En av Hansens uppgiftslämnare var verkmästaren Olof Brogren, som påstod att farbrodern Axel Erik Brogren kan vara den Brogren som omnämns i dikten. Det kan möjligen stämma eftersom han flyttade till Lindesberg 1903. Men Olof Brogren påstod också att han själv skulle ha träffat Dan Andersson, men detta kan omöjligt vara riktigt eftersom han inte föddes förrän 1909.

Helt klart är att både Brudstensjon och Skomakar-Fredrik fanns i Lindesberg 1906. Johan Alfred Pettersson (1870 – 1951) var torpare vid Brudstensvreten i Lindesberg och Fredrik Vilhelm Larsson (1871 – 1943) bodde på torpet Lilla Lund strax öster om Torphyttan.

Finns det då någon sanning i påståendet att Dan Andersson lånat namnen på tre personer i Lindesberg till sin dikt Helgdagskväll i timmerkojan? Nej, knappast. Man bör betänka att Dan Andersson bara tillbringade några få dagar i Lindesberg. Det är knappast troligt att han under denna korta tid lade tre namn på minnet för att sedan återanvända dessa i en diktsamling som skulle utkomma nio år senare. Björnbergs-John, Vargfors-Fredrik och Brogren kan ha helt andra förlagor eller helt enkelt vara hämtade från Dan Anderssons egen fantasi.

Men osvuret är kanske bäst. I vilket fall som helst så lär Skomakar-Fredrik Torphyttan ha haft ett säreget skratt, precis som visans Vargfors-Fredrik.