Bergslagen tidigt kristet?

Under lång tid fick svenska skolbarn lära sig att Sverige kristnades efter ett religionskrig mellan hedniska vikingahövdingar och kristna missionärer såsom Ansgar, Sigfrid och David från Munktorp. Sedan ska ett enat kungarike ha uppstått med Stockholm som huvudstad. Denna historiebeskrivning anses numera vara både föråldrad och fellokaliserad. Övergången till kristendomen var en relativt fredlig kulturförändring som startade redan på 900-talet. De första stegen mot ett svenskt, kristet kungarike verkar dessutom ha tagits i Götaland, inte i Mälardalen.

När och hur Sverige kristnades har varit en tvistefråga mellan historikerna. Många religionshistoriker tidigare hyste tidigare stor tillit till Rimberts berättelse om missionären Ansgars besök i Birka på 800-talet och den kyrkohistoria som författades av Adam av Bremen ett par sekler senare. Idag har dessa skrifter omvärderats eftersom de verkar övervärdera det nordtyska ärkestiftets missionsinsatser.

I själva verket hade åtskilliga skandinaver själva kommit i kontakt med kristendomen, bland annat i samband med vikingafärder till de brittiska öarna och den bysantinska huvudstaden Konstantinopel. Arkeologerna har hittat åtskilliga fynd från 300-talet och framåt som visar på täta kontakter med de kristna länderna i Europa.

Det är heller inte säkert att den förkristna religionen var så enhetlig som man tidigare antagit. Det förekom många regionala variationer där vissa gudar betonades och tillbads framför andra. I slutet av vikingatiden kan den förkristna religionen ha varit så försvagad i vissa regioner att befolkningen var mer eller mindre sekulariserad. Vid den här tiden, för drygt 1 000 år sedan, fanns det heller inget enat svenskt rike. Befolkningen var splittrad i flera småriken som styrdes av ätter med sin maktbas i bygden. Så var situationen inte minst i Västergötland, Östergötland och Mälardalen.

De södra landskapen Skåne och Blekinge samt Halland och Bohuslän skulle inte bli svenska förrän på 1600-talet. De tillhörde under lång tid det danska kungarike som började formas på 900-talet under den kristne kungen Harald Blåtand. Sonsonen Knut fick tillnamnet ”den store” när han 1015 erövrade England i spetsen för en stor vikingaflotta och tvingade fram en gigantisk ”danagäld” på cirka 40 ton silver. Knut gjorde sig själv till kung över England och senare även över Danmark och Norge.

Men det var inte bara silverskatter som hämtades från England. Knut och hans efterträdare använde även engelska rådgivare för att stärka kungamakten och för att bygga upp en stark kyrkoorganisation. Den nya religionen behövde nämligen en relativt stor administration med kyrkor, kloster och präster.

Mycket tyder på att befolkningen i Västergötland tidigt tog intryck av vad som pågick på de brittiska öarna och något senare i det mer närbelägna Danmark. Det visar inte minst utgrävningarna vid Varnhems kyrka. Där har arkeologerna frilagt en kyrkogård med mängder av skelett, varav en del var begravda i början av 900-talet. Det var något av en sensation. På vikingatiden brukade man nämligen kremera de döda och askan lades i en urna, som sedan täcktes med en gravhög. Men i Varnhem fann man kistgravar med obrända skelett.

Från och med 1000-talet byggdes det mängder med stenkyrkor i Västergötland och Östergötland. De allra flesta verkar ha blivit uppförda av dåtidens stormän och hövdingaätter. Allt tyder på att det var dessa stormän som tog de första stegen mot en stark kungamakt. Det blev till slut Birger Jarl från den östgötska Bjälboätten som gjorde Sverige till ett enat kungarike. Hans son Valdemar var formellt kung från 1251, men Birger Jarl var medregent fram till sin död 1266. Under hans tid grundades också Stockholm på en ö i den trånga passagen mellan Mälaren och Östersjön. 

Många religionshistoriker har, på grund av den här utvecklingen, antagit att kristendomen först slog igenom i samhällets övre skikt. Allt fler forskare har dock börjat ifrågasätta denna uppfattning. En av dessa är arkeologen och författaren Claes Theliander som 2006 doktorerade med en avhandling om gravskicket i Västergötland under åren 700-1200.

Hans studie, som omfattade 800 gravar, visade att de första kristna församlingarna anlade helt nya kyrkogårdar som var åtskilda från bygdens gamla begravningsplatser. Små grupper av människor tog alltså på ett tydligt sätt avstånd från tidigare traditioner.  Övergången till kristendomen tycks alltså inte ha varit någon glidande process som dirigerades uppifrån. I så fall hade man fortsatt att använda de gamla kultplatserna.

– En förutsättning för att människor i stor skala ska byta religion är att samhället först genomgått en omfattande sekularisering därför att den gamla kulten inte längre lever upp till de andliga behoven. Men det finns inget som tyder på att någon specifik social eller etnisk grupp är mer benägen att byta religion än andra, inte heller att kvinnorna skulle ha anslutit sig tidigare till kristendomen än männen.

– Det personliga nätverket hade en avgörande roll, påpekar Claes Theliander. Släktingar, grannar och vänner följdes åt in i den nya religionen. Så småningom hade församlingarna blivit så många att hela landskapet övergått till kristendomen. Redan i början av 900-talet verkar man ha övergivit de gamla förkristna gravfälten i Västergötland.

Mälardalen var en region som kristnades ganska sent. Sigtuna och cisterciensklostret i Viby var under lång tid kristna öar i en region där de flesta vårdade sin traditionella religion. Någon kristen kung tog aldrig makten i Svealand. En förklaring kan vara att regionala stormän, som kontrollerade handeln med järn och päls från skogarna i Bergslagen och Norrland, ville bevara sin självständighet.

Enligt en populär helgonlegend ska Västmanland ha kristnats av den engelske munken David som var verksam i Munktorp. Men han har nog aldrig funnits i verkligheten. Mycket tyder på att ett äldre helgon, nämligen Wales apostel David från Menevia, fått låna ut både sitt namn och sina mirakel.

Västerås stift bildades troligen i början av 1100-talet. Detta antagande utgår bland annat från den så kallade Florenslistan, en handskrift från början av 1120-talet som bevarats i avskrift. Där omnämns ett antal orter som antagligen var Sveriges första biskopssäten, bland andra Västerås.

Under förkristen tid var landskapet Västmanland, i likhet med övriga delar av Mälardalen, indelat i så kallade hundare, vilka senare kallades härader. Åkerbo härad längst i väster omfattade då inte bara området runt Köping och Arboga utan även Fellingsbro och en liten bit av Södermanland. Fellingsbro, som hela tiden varit en del av Västerås stift, blev ett eget härad i slutet av 1500-talet.

Till stiftet hörde även Lindes bergslag som på den här tiden sträckte sig ända till Grangärde. År 1579 överfördes Noraskoga till Västerås stift efter att tidigare tillhört Strängnäs stift. Därmed flyttades även landskapsgränsen en bra bit västerut mot Värmland. Detta är alltså den historiska förklaringen till att kommunerna i norra Örebro län fortfarande tillhör landskapet Västmanland och Västerås stift, inte Närke och Strängnäs stift.

Den första stenkyrkan i Lindesberg byggdes troligen på 1300-talet, men antagligen har det funnits mindre träkyrkor i området betydligt tidigare. Även om kristendomen hade det trögt i Västmanland och resten av Mälardalen, så gjorde den nya religionen stora framsteg på Närkeslätten samt i Dalarna och Värmland som gränsade till det kristna Östfylke i Norge. När befolkningen i Lindes bergslag började öka på 1000-talet, då allt fler gruvor och hyttor drogs igång, kan det ha funnits kristna bland de inflyttade. Övergången till kristendomen kan därför ha startat tidigare i Lindes bergslag än i många andra delar av Västmanland.   

Nordens apostel har benediktinmunken Ansgar kallats efter sin missionsresa till Birka i början av 800-talet. Hans korta besök fick dock ingen betydelse för Sveriges kristnande. Det dröjde flera hundra år innan Mälardalen övergick till kristendomen. Bilden föreställer Gustaf Cederströms tavla från 1889: ”Ansgar predikar på Björkö”.